hello tuesday

God kväll! Bar min nya tjusiga topp idag på jobbet och kände mig ganska snitsig. Helt av en slump klädde sig min kollega Isabel väldigt snarlikt mig idag - vi båda bar blå-/vitrandig topp och svarta kostymbyxor. Det var typ som att våra hjärnor måste synkat eller nåt. Igår hade vi också snarlika kläder på oss. Nästan lite Twin Peaks-varning på det alltså, haha. 
 
Efter jobbet släpade jag mig själv till gymmet, men fyfasen vad tråkigt det var. De sista veckorna har jag sprungit ute ganska mycket i det fina vädret, och att försöka åstadkomma något produktivt i en möglig gymlokal idag var nästan lika med noll. Nu när jag börjat spinga regelbundet och byggt upp ett flås känner jag att jag vill springa längre och snabbare för varje gång. Det är en härlig känsla!
 
Som en sista paragraf vill jag flika in med ett litet tisdagstips i form av ett podcastavsnitt som jag verkligen blev förstummad, häpen och lite äcklad över. Lyssnade på P3:s dokumentär om Kumlafallet, där en 13-årig tjej trakasserades online till den grad att hon begick självmord. Personen bakom dessa påhopp och hot online visade sig vara en vuxen "man", och man får i podden höra hur poliserna och rättsväsendet jobbade med fallet, samt en intervju med flickans mamma. Avsnittet är hemskt och sjukt, men viktigt, så om ni har tid tycker jag verkligen att ni borde lyssna.
 
 
VARDAGLIGT | Tisdagstipset | | 8 kommentarer |

all I wanna do is get high by the beach

Japp, Davids bleka hy är självlysande.
 
I torsdags jobbade jag som sagt halvdag, då det nalkades röd dag hemma i Sverige. Det visade sig vara ett riktigt kanonbeslut, för Dave lyckades ta ledigt också, så vi styde kosan mot beachen för dagen. Där njöt vi av solen och åt picnick på stranden. Blev dessvärre inget helkroppsbad, mina fossingars termometriska förmågor sade mig att det kanske var 15°-16° i vattnet. Luften var dock varm, det var säkerligen den varmaste dagen hittills i år. Det var en helt underbar eftermiddag, inte ett moln på himlen. Är så glad att jag fick ledigt!
 
 
FOTO | Dublin | | 9 kommentarer |

Ett beteende hos mig själv som jag skäms över

Utanför affären dit jag brukar gå för att handla brukar det stå en hemlös man som tigger pengar. Man ser på honom att han har det svårt i livet, och han brukar fråga om man har en slant över. Jag vet inte varför, men jag brukar medvetet ta en omväg för att slippa gå förbi denna man. Medan jag gör detta känner jag mig som en genomrutten person som gör detta. Det är inte så att han ger några creepy vibbar alls, utan det är mest att jag känner mig illa till mods av att se det. Som en struts som stoppar huvudet i sanden, typ.
 
Jag tror (eller vill tro) att jag inte vill ljuga för honom och säga att jag inte har några pengar, samtidigt som jag går in till mataffären för att köpa mat (... för mina pengar). Det gör ont i hjärtat varje gång jag gör detta - dels för att jag känner empati för denna man som inte har det så gott ställt, och även för att jag känner mig som en fet fegis som knappt vågar se honom i ögonen. Bortsett från att få in lite pengar vill han nog inget annat än att bli sedd.
 
Nu har jag skrivit hur illa det känns för mig, som är tursam nog att ha ett hem och en inkomst, att rata denna människa. Jag kan inte ens föreställa mig hur det måste kännas för honom, att bli ratad gång på gång, varje dag. Usch. Jag känner mig som en vidrig person. Jag måste sluta med detta.
 
VARDAGLIGT | Dublin | | 6 kommentarer |
Upp